tinna

jag borde skriva av mig mera här.. 

Jaja. Jag sitter på en buss, på väg mot en våg.. Trodde ALDRIG det här om miG själv, jag är INTE den som luras och håller undan sanningen! Det sjuka har greppat mig helt. Utåt ser det rätt bra ut, eller inte om man frågar de näta som ser.. Men de inom vården, som jag ljuger och hymlar för, rakt upp i ansiktet på dem! Jag ska stå bredvid min finaste kontakt i vården, hon som gjort och gör allt för mig. Hon som är mer än bara en skötare för mig. Henne ska jag nu klä av mig nästan alla kläder, utom ett linne som jag fått förtroendet att ha på mig. Under linnet sitter en bh, i bh-n ligger sex stycken bordsknivar (0,5kg..) Vaknade vid 4:30 imorse, sedan dess har jag hällt i mig ungefär 3-4 l vatten/mjölk/te. Jag började i panik redan i går, morgonvikten visade 1kg(!) mindre än jag tänkt mig! 

Bussem rullar förbi de sista hållplatserna nu. Mitt största problem i stunden är att jag är så fruktansvärt kissnödig. Det är lät att lägga fokus på det nu, glömma det dåliga samvetet för en stund. Bussen stannar nu. 

Träffar massa sjuka människor. Många får hjälp, blir friska. Många ser jag komma tillbaka igen... Jag träffar alla möjliga intelligensnivåer. Jag jämför mig, hänger inte med, är knappt på halva 'intelligensskalan'. Plumpar mig och säger fel, använder fel ord. Dåligt påläst om det mesta. Är jag påläst på något så kan jag ändå inte hitta rätt ord om jag ska beskriva eller berätta något.. Efter en felsägning vill jag samla på mig pluspoäng, för att rädda upp mig själv. Inte verka för dum.. 

Orkar inte.

Jag kommer att åka till Lingbo imorgon istället. Spännande. Jag vet inte, jag kanske äter som en häst? Kanske inte äter alls? Det visar sig. Det måste få bli så.

Hatar att jag blir tjock. Hatar att vågen i princip varje gång visar plus. Vill ändra på det när jag kommer hem. 

Saknar en varm famn. Är inte ett dugg sugen på en karl. (Och nej inte en tjej heller!) Bara en varm trygg famn att vila lite hos ibland när man behöver det. 

Hur som helst. 40,5 kg vägde jag då.. Knappa 7 kg plus har jag lagt på mig på de här veckorna. Hemskt, låt mig vara. Låt mig svälta som jag vill!

Livet innanför de här väggarna är tryggt och lugnt. Inga bekymmer om det vardagliga livet. 'Bara' maten då så klart...

Så jävla ensam. 

Mitt hopp och vilja ligger rätt så långt bort. Jag antar att det mestadels beror på att jag kämpar i ensamheten. Familjen älskar mig, men jag behöver något annat än det. Dom är inte mina längre, jag ska vara fri och stå på egna ben, ha bildat en egen familj. Men det har jag inte. Har inte lyckats. Inte med någonting egentligen! Utan vare sig folk ikring sig eller utbildning eller jobb, är man inte så mycket. 

Jag börjar långsamt om igen, i ensamhet. Matfattigt. Promenader. ENSAM. Depp. Vin på kvällarna. 

Funderar ibland vart det här kommer att sluta. Oftast kommer jag fram till att jag vill härifrån, oftast bryr jag mig inte. För svag för att själv orka ta tag i situationen. 

Ville hålla hans hand. Ville kyssa honom. Vill ha honom här under samma täcke. Han är fin. Komplicerad. 

Känner mig som en spelpjäs ibland. Skulle inte jag fråga, nästan tjata om att ses, skulle det kanske inte bli av... Eller?

Ibland tror jag att det är jag som är den fege av oss, fast nej. Jag öppnar dörrar för honom här och där. 

Svårt att låta bli, att fråga, ta upp snacket.. LÅT BLI, man kan vinna på det. 

Ensamheten gnagar sakta ihjäl mig. Den omvandlar mig långsamt. Jag hatar den, kommer aldrig bli vän med den! 

Nu ska jag slummra med min fina Arrac vid min sida ❤️

ENSAMHET

Ångesten och rädslan flyttar sig för en stund till att vara kall och ynklig, istället för alla känslomässigt stora världsproblem. 

Jag låter gärna regnet göra mig riktigt frusen. 

Huttrandes beslutar jag mig tillslut för att det räcker. Jag vill bli varm och torr. Jag löser det så enkelt genom att gå in. Känslan av att komma in i värmen och bli torr är obeskrivlig! Känslan att bli varm igen. Känslan av att kunna lösa ett så obekvämt problem så lätt! 

Känslan när alla tankar omfamnar mig igen i den då så bekväma värmen.. 

Skulle göra vad som helst för att få titta på ett dåligt avsnitt av en serie med någon vacker. Någon som älskar mig. Skulle göra vad som helst för att få gå på en tråkig släktmiddag med en släkt jag knappt känner, bara jag har en älskling att hålla av.

Om någon kunde ta mig ur denna ovisshet som snart dödar mig. Dom flesta talar om för mig att den enda som kan göra något åt allt det här, är jag. Men om den personen (jag!) inte räcker till då?! 

Paniken och ångesten är kanske inte mina bästa vänner, men absolut mina närmaste. 

Det finns någon, som jag träffat några gånger. Han är fin och snäll. Jag glömmer allt ont de stunder jag är med honom. Jag tror att jag har kommit på att han är han, och inte bara 'någon'. Samtidigt som han ger mig så mycket energi, tar han väldigt mycket energi också (omedvetet så klart!) Det att en människa inte är rak med vad den vill, kan bero på blyghet. Eller att denne helt enkelt inte vet vad den vill. Eller att människan kanske är nöjd som det är. 

'Såna där' frågor är jobbiga. Dom kan förstöra så mycket. Jag blir förstörd av att inte veta...! Tid, tid, tid...

Jaa men oj va depp det är då! Gah. 

Jag är dålig på att blogga. Satt och läste igenom mina gamla inlägg och insåg hur skoj det är att backa och minnas lite. 

Blev mållös.