Ensammast i Sverige
Hatar mitt sugiga jävla liv! Orkar inte ens gå riktiga promenader med hunden alla dagar. Går ut m honom vid lunch, fram till dess har ja legat m täcket över huvudet. Blir ofta en kortis. Och sen in i sängen igen. Rasta honom på kvällen.
Så jävla ensam.
Nollan
Ger man upp frivilligt? Hoppet om livet, lämnar man det bara så där? Hur länge väljer man att orka kämpa? Det hela beror nog mycket på vad man har att kämpa för..
Mitt hopp och vilja ligger rätt så långt bort. Jag antar att det mestadels beror på att jag kämpar i ensamheten. Familjen älskar mig, men jag behöver något annat än det. Dom är inte mina längre, jag ska vara fri och stå på egna ben, ha bildat en egen familj. Men det har jag inte. Har inte lyckats. Inte med någonting egentligen! Utan vare sig folk ikring sig eller utbildning eller jobb, är man inte så mycket.
Kärleks död
Syster har varit hemma i helgen, ända till igår tom. Fint att få ha henne ifred ifrån honom.. Allt är så mkt lättare utan honom! Undra om hon inser det också en vacker dag...?
Jag börjar långsamt om igen, i ensamhet. Matfattigt. Promenader. ENSAM. Depp. Vin på kvällarna.
Funderar ibland vart det här kommer att sluta. Oftast kommer jag fram till att jag vill härifrån, oftast bryr jag mig inte. För svag för att själv orka ta tag i situationen.
Bio
Bästa dagen på länge. Vaknade med en vän. Under dagen anlände ytterligare en. Kvällen avslutades med bio, med han.
Ville hålla hans hand. Ville kyssa honom. Vill ha honom här under samma täcke. Han är fin. Komplicerad.
Känner mig som en spelpjäs ibland. Skulle inte jag fråga, nästan tjata om att ses, skulle det kanske inte bli av... Eller?
Ibland tror jag att det är jag som är den fege av oss, fast nej. Jag öppnar dörrar för honom här och där.
Svårt att låta bli, att fråga, ta upp snacket.. LÅT BLI, man kan vinna på det.
Ensamheten gnagar sakta ihjäl mig. Den omvandlar mig långsamt. Jag hatar den, kommer aldrig bli vän med den!
Nu ska jag slummra med min fina Arrac vid min sida ❤️
Melodifestival 2014
Inte alls nåt fan av 'mellon' MEN hade så gärna delat denna folkfest med någon..
Full
Full. I ensamhet. Bag in boxen och jag. Den dövar de flesta problemen! Jag har till fullo all förståelse för alkoholister.. Så enkelt sätt att glömma sina problem/smärtor för en stund.
ENSAMHET
Regn
Älskar att vara i ett kallt spöregn. Kläderna klistras äckligt mot huden.
Ångesten och rädslan flyttar sig för en stund till att vara kall och ynklig, istället för alla känslomässigt stora världsproblem.
Jag låter gärna regnet göra mig riktigt frusen.
Huttrandes beslutar jag mig tillslut för att det räcker. Jag vill bli varm och torr. Jag löser det så enkelt genom att gå in. Känslan av att komma in i värmen och bli torr är obeskrivlig! Känslan att bli varm igen. Känslan av att kunna lösa ett så obekvämt problem så lätt!
Känslan när alla tankar omfamnar mig igen i den då så bekväma värmen..
Helg
De ensamma helgerna suger musten ur mig. Lurven, min bästa vän i vått och torrt, som alltid är med mig om jag vill det. Han räcker långt som en vän, men inte hela vägen...
Skulle göra vad som helst för att få titta på ett dåligt avsnitt av en serie med någon vacker. Någon som älskar mig. Skulle göra vad som helst för att få gå på en tråkig släktmiddag med en släkt jag knappt känner, bara jag har en älskling att hålla av.
Om någon kunde ta mig ur denna ovisshet som snart dödar mig. Dom flesta talar om för mig att den enda som kan göra något åt allt det här, är jag. Men om den personen (jag!) inte räcker till då?!
Paniken och ångesten är kanske inte mina bästa vänner, men absolut mina närmaste.
