tinna

Men va fan, fint väder. Har fuuuuullt upp med allt... Eller ja, alla tankar... Jobb. Han<3. Livet.

Har haft snälla dårar omkring mig sen i måndags. Funderade ett tag om jag höll på att komma över dig. Men nej, du var bara lagd åt sidan lite grann, medan jag tog hand om kaoset omkring mig...

Ensamheten har ett sånt hårt grepp om mig!

Hoppet är det sista som överger mig!
Jag tror inte på att du kommer tillbaka.
Jag är säker på att du kommer tillbaka.

Ungefär där emellan är jag hela tiden.. Varenda minut går åt till dig. Vill bara att du ska höra av dig. Har "gett dig" en deadline på 5 veckor ifrån i söndags.... Jag hör av mig om 5 veckor om jag inte hört något alls ifrån dig..

Hemma. På gott och ont. Närmare Dig. Men ändå så långt ifrån.

Jag startade min blogg, i syftet att skriva om vad jag tycker är rätt och fel i olika sorters djurhållning bland annat. Till en början använde jag inte bloggen. Men nu, använder jag den rätt flitigt, men inte i det ändamålet som till en början var tänkt. Den handlar om saknaden av honom. Det år så skönt att skriva av sig.. Trots att ingen läser...

Min vistelse på ön lider mot sitt slut. Har varit så trevligt att få träffa min syster! Samtidigt som vi till största delen av tiden har haft folk omkring oss, så har vi ändå hunnit med en del kvalitetstid. Det är så viktigt!

Han ska höra av sig. Han vet fortfarande inget mera om vad han vill och hur han känner. Jag föreslog att vi kanske kan hitta på något tillsammans, inte än. Men innan sommaren och hans 'betänketid' är slut. Kanske var en bra idé tyckte han. Men fortfarande, han ska höra av sig...

Kämpar mot tiden hela tiden. Som att det skulle ha någon betydelse med 3 veckor eller 3 månader? Han ville ha hela sommaren att tänka!! Jag blev frustrerad och rädd... Då när det är som finast att vara tillsammans! Har inte han hört av sig om 5 veckor, alltså 28 juli, då gör jag något åt saken själv! Har han inte bestämt sig då, får det nog vara nog om han inte är intresserad av att ens försöka då..

Känns som ett slöseri att vara ifrån varandra den bästa tiden på året :( jag älskar sommaren, nästan lila mycket som jag älskar honom. Blir det vi igen, är det först till den gråa tråkiga hösten. Hösten är fin på sitt sätt, och mysig som sjutton! Men, inte lika lätt att göra saker som nu på sommaren... Hatar det här!!!
Blir galen...!!

Ensamheten kommer verkligen ikapp mig en afton som den här. Fullt av folk omkring mig. Men ändå har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

Han har det tydligen bra. Så klart känns antagligen allt aningen bättre för honom när han har bollen i sina händer.

Emellanåt känns allt så jävla hopplöst. Supa ner mig, vara med någon annan, göra allt som tidigare varit förbjudet.
Ibland tror jag att jag har honom här igen inom en snar framtid.

HAN hör av sig nästa gång, när han känner för det. Jag. Jag ska bara vänta. Vänta på att känslan är rätt för honom.

En resa. Utan dig. Om du ändå varit med mig vid min sida. En resa görs bäst tillsammans med den man älskar. Allt görs bäst tillsammans med den man älskar..

Jag har fina vänner dit jag är på väg. Det räcker långt men inte hela vägen. Jag saknar dig. Speciellt en dag som imorgon. Jag hade hoppats på en midsommar med blommor i håret, din hand i min.

Glad skit midsommar

Varför ska vi alltid ha det bäst? Varför kan vi aldrig flytta oss för djurens skull? Trots att vi redan brett ut oss över allt ungefär så vill vi ändå ha mera...

Känns som att många gånger kan det vara svårt för djuren att undvik oss, eftersom att vi finns i varje liten vrå..
Okej. Jag vet att det finns enormt med plats där ingen bor, jag vet vet vet det!

Men som ett exempel, bekämpade man myggen vid Dalälven för nåt år sedan, för att folk ska kunna bi där och vara ifred ifrån mygg (kanske man gjort flera gånger?) men hallå! Är inte de rätt självklart att om man bosätter sig vid vatten, som svämmar över, så är det myggornas paradis?! Nej men vi bygger ett hus där. Och kör iväg dom som bor där. "De e ju bara mygg, finns ju miljontals". Finns de av människor med brukar jag kontra med...

Och när man säger nåt sånt, som att 'varför kan inte vi flytta oss' eller 'vi dödar ju djur, varför ska inte dom få döds oss...?' Då blir det rabalder. 'HALLLÅÅÅÅÅÅ! Så kan du inte säga!!! Vi är faktisk människor!' Jaha och, vad innebär det? Enligt de flesta andra, att vi har företräde på denna jord i princip alla situationer.

Jag har väl inte träffat ens en bråkdel av alla djurarter som finns på jorden, MEN jag har då aldrig hittills träffat någon som är så dum som människan..

Nu räcker de.

Det stora tomma husets är tydligen inte helt tomt. De gästades av en massa snokar! Visserligen så bor dom inte i huset, utan under. Men ändå. Tror egentligen inte att jag är rädd för ormar, men varje gång jag sett dom här, blir reaktionen alltid "AHHOTSCH!!" Dom är på något vis häftiga, men ändå inte så pass att jag vill känna på dom kanske. Tama ormar har jag inga problem med alls!

Har sett tre, eller i alla fall tre gånger. Är rätt säker på att de e minst två olika. Hur som helst va den ena jääääätte lång har jag kommit fram till! Googlar lite, och enligt några källor så blir snokarna omkring 120 cm, men den här jag såg såg ut att vara uppåt 2 meter!
Jag vill se den igen och försöka få en uppfattning om hur lång den egentligen kan vara. När jag sist såg den gick det så fort, och jag funderade mest över om det var en huggorm eller snok. Blev lättad när jag kom fram till att det är snokar, känns säkrare för hundens skull...

På tal om hunden, han har inte fått frukost. Måste fixas. NU.

Äntligen är det lite ledighet! Känns dumt att jubla över det när man knappt jobbat den senaste månaden...men tyvärr trivs jag inte 100 på jobbet, och då känns det rätt tungt...

Jag har sovit min första ensamma natt i det stora tomma huset. Läskigt.. Men som tur är har jag lurv-sällskap, utan honom hade jag aldrig vågat! Han kan i alla fall larma om det kommer någon (något;) så man inte blir tagen på sängen så att säga ^^

Blir nog bara mys idag. Kolla runt lite i det stora tomma, minnas och drömma mig tillbaka...

Jag har inget att leva för mera. Mitt liv byggdes på honom! Han var min framtid. Klart jag har vänner och familj kvar, men dom kan inte ge mig det han kunde.

Saknar den lilla detaljen som bara att skriva ett sms till varandra på lunchen. Beklaga sig över jobbet eller planera kommande kväll tillsammans.

Saknar så klart att ha någon att somna med, känna hu han andas bredvid mig. Krypa nära när jag fryser eller vill ha tröst.

Men på något vis, är jag rätt så lugn. När jobbdagarna tidigare varit tunga, har jag inte tänkt på något annat än hans famn. Han har visst funnits med i mina tankar idag, men inte alls så mycket som annars! Jag förstår inte. Saknar jag inte honom? Är det jag som borde tänka igenom om HAN är rätt för mig?!

HAN ÄR DEN RÄTTE!
HAN ÄR DE!

Jag kan inte tänka mig någon annan. Inte nu i alla fall. Inte nu...

Hallå, varför laddade jag inte hem appen tidigare?! Jag menar, livet är en enda stor app idag!

Nu kör vi app.