Sandviken
Hur fasen hamnade jag här?! Ett rätt hastigt beslut, ångesten över att bo hemma hjälpte till att påskynda det hela. Ibland känns det som att min ångest bara flyttas runt. Mått otroligt dåligt över att vara hemma, men nu då? Ensam. I en lägenhet. I en relativt ny stad. Ingen inkomst eller daglig syssla av något slag. Det som skrämmer mig mest är nog ensamheten. Den eviga ensamheten som aldrig tycks vända. Faktumet att jag inte kan påskynda det hela på något vis, är så jobbigt!
Det finns någon, som jag träffat några gånger. Han är fin och snäll. Jag glömmer allt ont de stunder jag är med honom. Jag tror att jag har kommit på att han är han, och inte bara 'någon'. Samtidigt som han ger mig så mycket energi, tar han väldigt mycket energi också (omedvetet så klart!) Det att en människa inte är rak med vad den vill, kan bero på blyghet. Eller att denne helt enkelt inte vet vad den vill. Eller att människan kanske är nöjd som det är.
'Såna där' frågor är jobbiga. Dom kan förstöra så mycket. Jag blir förstörd av att inte veta...! Tid, tid, tid...
